Om ett dygn är det dags att springa Tjejmilen. 24 timmar. I huvudet snurrar många tankar, om än det ena och än det andra.

Vad har jag gett mig in på? Vilket startfält ska jag välja? Ett som är lite snabbare än vad jag tror jag klarar och riskera att jag tar ut mig i början av loppet? Eller ett som är mer rätt i förhållande till min kondition? Är det pinsamt att jag kanske inte kommer klara av att springa/jogga 10 km utan att promenera vissa sträckor? Ska jag dricka sportdryck vid vätskekontrollerna, fast jag aldrig druckit sportdryck tidigare? Ska jag ha med egen musik och hörlurar, eller ska jag njuta av stämningen och musiken längs vägen? Tänk om jag får ont i benhinnorna? Tänk om jag får håll? Vad ska jag äta till frukost? Ska jag äta lunch innan? Kommer jag vara nöjd med min prestation?

Så många, onödiga, tankar. Jag springer "Fun Run", alltså utan tidtagning. Jag har aldrig sprungit ett lopp på 10 km förut. Jag har knappt tränat senaste veckorna. Alltså är det en prestation i sig bara det att ta sig runt banan! Och det vet jag att jag kommer göra. Antingen genom långsam jogg eller genom löpning varvat med promenader. Resten tar jag på känsla och jag tänker vara stolt och nöjd över min prestation, oavsett hur lång tid milen tar för mig. Nästa gång jag springer har jag ju i alla fall en tid att slå!

Jag är dock övertygad om att man med mentala krafter kan både förbättre och försämra sin prestation. Därför ska jag försöka slå undan alla nervösa tankar och istället fokusera på att äta och må gott dessa sista 24 timmarna innan loppet. Och mina tankar ska präglas av tänket "Tjejmilen kommer gå toppen och vara superrolig!".

Den här veckan ska jag alltså köra igång med träningen inför tjejmilen igen. Som en glad överraskning talade mitt träningsschema om för mig att det den här veckan ska springas totalt 27 km, fördelat på fyra pass. Hjälp! Dels har jag aldrig sprungit så mycket på en vecka och dels har jag ju som sagt inte riktigt följt träningsprogrammet helt strikt.

Enligt schemat ska dagens träning bestå av fem kilometer lätt distanslöpning följt av styrketräning. Själv tänkte jag springa 7,5 km och skippa styrketräningen. Man kan ju inte vara allt för lydig så här på direkten efter ett uppehåll heller. Nej men, jag hade tänkt springa hemifrån mitt hem här på Åland till Adams hem här på Åland (en sträcka jag promenerade flertalet morgnar förra sommaren).

Övriga pass ska enligt träningsschemat bestå av 6 km, 7 km och 9 km. Lite varierat hur man ska springa. Långpasset ska springas i den egna långsamma takten, två av passen är intervaller/fartlek och det tredje (dagens) är alltså lätt distans med styrka.

Jag själv är spänd av förväntan för att se hur många kilometrar jag får ihop den här veckan, förhoppningen är givetvis att få ihop minst 27 km.

Hur går det för er med sommarträningen/sommarlöpningen?

Man kan ju tycka att det är dåligt att jag inte har uppdaterat den här bloggen sedan Vårruset. Som jag sprang den 25e maj - snart en månad sen!

Men faktum är att efter vårruset så flyttade jag ut ur lägenheten för sommaren och in på hotell några dagar. Därefter flög jag till London med IntKom och var där några dagar. När jag väl kom hem därifrån gick det en massa dagar innan jag fick ordning på livet. Och så förra veckan fick jag fart i löpträningen igen, men uppenbarligen hängde inte bloggandet med.

Nu är jag dock på gång och efter midsommar blir det tammesjutton träning minst fyra gånger i veckan. Ja, ni hörde mig. F-Y-R-A gånger i veckan. Från att ha ägnat väldigt lite tid åt träning. Nåja, det gör mig gott - det vet jag. Och mitt resultat på Tjejmilen lär ju inte bli sämre av att jag tränar mera, så att säga.

Ikväll ska jag och flera av mina vänner springa Vårruset här i Stockholm. Det är alltså 5 km som man väljer att ta sig runt i sin egen takt. Man kan göra allt från att springa fort till att promenera långsamt. Jag satsar på att göra något där mittemellan. Loppet går av stapeln precis här i närheten av vår lägenhet, så jag har sprungit banan ett par gånger tidigare. Det känns bra att ha koll på hur banan ser ut, så att man kan beräkna ungefär hur man ska fördela energin under loppet. Som tur är så är Vårruset-banan rätt plan och väldigt lättsprungen, så det borde inte bli något problem för min del. Om nu inte pollenallergin väljer att begränsa mitt syreintag...

Jag ser fram emot att springa ikväll, att få testa på hur det är att springa tillsammans med en massa andra och inte minst att se hur jag själv reagerar på att springa med en massa andra. Blir jag tävlingsinriktad? Blir jag peppad? Blir jag frustrerad? Blir jag omotiverad? Ikväll får jag svar på alla mina frågor!

Efter loppet blir det picknick tillsammans med mitt lag och eventuella som hejat på oss. Varje lag får nämligen en picknickkorg - nice!

Nu ska jag dra på mig träningskläderna och sedan vila mig i form de sista timmarna innan loppet.

Igår hade jag noll energi, så att ta sig ut på en löptur var uteslutet. Jag orkade knappt stå upp den tiden det tog att diska. Japp, det är så kroppen mår första dagarna med LCHF-kost. Desperat efter snabb energi för att kicka igång kroppen. Jag hällde i mig totalt 7 koppar kaffe igår, men det hjälpte inte. Idag däremot börjar kroppen vänja sig vid det nya sockerfria tillståndet. Skönt att ha lite energi igen! Så idag ska det bli en löptur, senare idag. Just nu sitter jag och väntar på regnet som utlovas från 14 och framåt. Visst, det är kanske inte jättekul att springa i regnet. Men när det regnar sjunker allt pollen ner mot marken och luften blir renare - vilket alltså innebär att jag kan andas när jag springer. Och att kunna andas när man springer är ju helt klart en fördel.

Så regnet - kom nu, jag vill ut och springa!

I senaste inlägget skrev jag att vi ses på söndag, men nu är det tisdag och jag har först nu fått energi till att leva vardagsliv igen. Förra veckan blev det inte ett endaste träningspass, men jag tänker inte skämmas för det. Jag hade så sjukt mycket att göra, så om jag hade klämt in träningen däremellan hade den antingen blivit halvdan eller så hade jag dragit på mig magsår eller liknande. Det känner jag på mig. Nu har livet i alla fall lugnat ner sig lite, det är (nästan) bara skolarbete som gäller nu fram till sommaren.

Som om tjejmilenträningen hade förstått att jag inte hann med träningen förra veckan så börjar den här veckan väldigt milt. 4 km ska jag springa idag och sedan lite styrketräning på det. Det kommer nog gå riktigt bra, trots en veckas vila!

Den här tjejmilenträningen fungerar så att jag varje morgon när jag vaknar har ett mail i inkorgen, som talar om för mig vad som står på dagens träningsschema (vill jag se hela veckans, eller det totala programmet kan jag göra det på hemsidan). Det här är något som passar mig ypperligt. Dels har jag varit in i förväg för att få någorlunda koll på vad veckan har att erbjuda i träningsväg och dels blir jag påmind varje morgon om ifall det står träning eller vila för dagen. Upplägget är, då jag har versionen med träning tre gånger per vecka, träning tisdag, torsdag och lördag - men man är så klart fri att flytta runt träningen till andra dagar (så länge man ser till att den blir av).

I tisdags sprang jag (och Adam) första rundan. I onsdags vilade vi. Igår, torsdag, sprang vi igen. Idag löd träningsmailet: vila. Det passar ju ganska bra med tanke på att det är långfredagen idag och jag har blivit lärd att långfredagen ska spenderas i stillhet. Stillhet betyder väl städa, tvätta och plugga?

I fredags promenerade jag glatt till skolan. Solen sken, jag hade läderjackan på mig för första gången i år och solglasögonen vilade på näsryggen. Och så började näsan rinna, ögonen klia och halsen kännas tjock. Årets pollenallergisäsong har visst startat för min del. Nu blir det allergimedicin inför varje springtur - det gäller bara att komma ihåg att ta tabletten i tillräckligt god tid innan jag sticker ut!

Skulle någon ha sagt till mitt femtonåriga jag att jag bara sex år senare skulle bli så överlycklig av alla blåsippor att jag bara därför skulle vända och springa hela löparrundan en gång till, så skulle jag ha dött av ångest över hur tråkig jag skulle bli som människa. Men idag, när det nu faktiskt snart är sex år sedan jag var femton, har jag insett hur ljuvligt det är att se små blåa blommor som talar om för oss att den gråvita vintern vi har dragits med under flera månader nu äntligen är till ända. Ljuvliga vårtecken!

Senaste veckoslutet hade jag tusen och en saker att göra samtidigt, varför jag valde att prioritera bort träningen. Jag vet, jag vet - man får inte prioritera bort träningen. Så blev det i alla fall för min del och istället fick politiskt arbete och skolarbete gå före.

Detta ledde till att jag aldrig hann utföra week 2 day 3 och exhaustion test på armhävningsutmaningen. Därför startade jag idag om på nytt med vecka två, vilket absolut känns som tillräcklig armträning. Jag är ändå inte säker på att jag hade klarat av att gå vidare till vecka tre, så det är nog lika bra att upprepa vecka två. Med andra ord har jag i dag genomfört totalt 63 armhävningar.

Inte har jag hunnit med någon löpning heller, trots att mitt träningsprogram från ToppHälsa så peppande hänger på kylskåpet. Och till råga på allt har jag inte hunnit inleda sit ups-utmaningen jag ville köra igång med.

Fast jag ser ingen idé med att deppa över den här uteblivna träningen, speciellt inte eftersom jag känner att det var guld värt att hinna med (ganska mycket) skolarbete. Den här veckan kommer träningen fortsättningsvis bli ganska sporadisk, eftersom jag har en tenta att skriva på torsdag och en PM att författa dagarna därefter.

Men jag lovar er - från och med min 21-årsdag (18 april) kommer jag ge allt för träningen igen!

Jag är en sucker för utmaningar. Har jag chansen hakar jag på alla utmaningar jag hittar. Antingen gör jag det för att bevisa för mig själv att jag klarar av det "omöjliga" (som 100 armhävningar-utmaningen) eller så gör jag det för att bli bättre på något på ett snabbt och effektivt sätt. När jag höll på med situps igår kväll slog det mig att jag hört talas om en situps-utmaning, likt den för armhävningar. Så fort träningen var avklarad googlade jag och fann direkt det jag sökte. Twohundredsitups.com! Den här veckan ska jag göra det inledande testet och så kör jag igång på riktigt nästa vecka (hoppas jag får med min sambo på det här också)! Nu återstår det bara att se hur jag ska hinna med armhävningarna, ToppHälsas löpträningsprogram, situpsen och så resten av mitt liv också - den delen som inte består av träning!

Jag har väldigt svårt för att träna på kvällen. Dels är jag en morgonmänniska, vilket innebär att jag hinner förbruka all min energi innan kvällen. Och dels får jag en sådan endorfinkick av att träna, att jag får helt omöjligt att sova de närmsta timmarna efter träning. Så jag brukar planera in träningen under dagstid. Problemet med det är ju att allt annat också ska göras mitt på dagen. Eftersom jag inte kan klona mig själv, så får jag helt enkelt försöka träna mig på att träna på kvällen. Igår smygstartade jag med kvällsträning - en minut stod jag i plankan. Sekunderna efter kröp jag ner under täcket!

Idag ska jag försöka hinna med att cykla till PrisXtra för att storhandla, göra vecka ett - dag två på armhävningsutmaningen, stå i plankan en minut. Och helst skulle jag hinna med att springa - det är ju ändå det jag ska bli bra på innan Tjejmilen i september!

Jag följer ganska många träningsbloggar. Frilansjournalisten Hannah som ska genomföra en Halvklassiker (efter att ha sprungit Tjejmilen för första gången förra året), Sandra som jobbar på ToppHälsa som ska klara av Tjejklassikern i år, författaren Moa Herngren som gått från soffpotatis till aktiv långdistanslöpare, PT-Fia som bland annat tränar Blondinbella, Terese (har två träningsbloggar!) som är spinninginstruktör och tränar flera gånger per dag ibland och Louise (som jag faktiskt känner på riktigt) som ska springa Stockholm Marathon.

Själv har jag hittills tränat lite så där lagom. Jag gillar gruppträning som Bodypump, Core, Bodycombat och Crossfit. Det har alltså blivit ganska mycket styrketräning och desto mindre konditionsträning sedan jag blev medlem på SATS. Men så väcktes en tanke inom mig, en önskan att springa ett lopp. Att genomföra en tävling. Att visa att jag kan bli en löpare jag med. Även fast jag är 165 centimeter (kort) och absolut inte pinnsmal. Även fast jag egentligen aldrig har sprungit mer än 5-6 km per runda, under de perioder jag hållit igång löpningen. Och sprungit förresten, jag tror nog snarare att det jag sysslat med kvalar in under begreppet 'jogging'. För snabb är jag verkligen inte.

Under lång tid hade jag tre olika hemsidor framme som flikar i min webbläsare. Varje gång jag öppnade internet påmindes jag alltså om beslutet jag behövde fatta. Springa ett lopp eller inte?

Så till slut hände det. Jag fattade ett beslut och vips hade jag denna bekräftelse framför mig. Nu var det alltså dags. Dags att börja träna löpning på riktigt.