Så har jag testat på det här med kvällsträning. Eller ja, kväll och kväll - nu gav jag mig ut och sprang strax innan 18, vilket knappt räknas som kväll. Hur som helst gjorde jag ett klassiskt nybörjarmisstag. Jag sprang för nära inpå en stadig måltid. Därför blev det en väldans kort runda, men jag är glad ändå. Bättre en kortis än inget alls! Dessutom installerade jag en träningsapp i telefonen tidigare idag, My Tracks. Så den startade jag innan jag gav mig ut och så mätte den min runda. Sträcka, hastighet och så lite andra siffror. Det här talade den om för mig efteråt:
Total distans: 2.75 km

Jag har väldigt svårt för att träna på kvällen. Dels är jag en morgonmänniska, vilket innebär att jag hinner förbruka all min energi innan kvällen. Och dels får jag en sådan endorfinkick av att träna, att jag får helt omöjligt att sova de närmsta timmarna efter träning. Så jag brukar planera in träningen under dagstid. Problemet med det är ju att allt annat också ska göras mitt på dagen. Eftersom jag inte kan klona mig själv, så får jag helt enkelt försöka träna mig på att träna på kvällen. Igår smygstartade jag med kvällsträning - en minut stod jag i plankan. Sekunderna efter kröp jag ner under täcket!

Idag ska jag försöka hinna med att cykla till PrisXtra för att storhandla, göra vecka ett - dag två på armhävningsutmaningen, stå i plankan en minut. Och helst skulle jag hinna med att springa - det är ju ändå det jag ska bli bra på innan Tjejmilen i september!

Dagens träning har bestått i 6x6x4x4x5 armhävingar och en minut plankan. För när man löptränar är det viktigt att även komma ihåg bålen och överkroppen! Varför har jag gjort just den där kombinationen av armhävningar då? Jo, för Adam och jag har bestämt oss för att klara utmaningen hundredpushups. Det innebär alltså att man på sex veckor ska träna armhävningar tre gånger i veckan, för att till slut klara av att göra hundra armhävningar. Jag är djupt skeptisk till detta (kanske därför jag vill testa?!) - men det vore ju grymt om det fungerade. Den här veckan har vi planerat in armhävningar på måndag (idag), onsdag och fredag. Med andra ord är det första passet den här veckan avklarat - känns bra!

Att Adam fick börja på träningsschemats tredje vecka direkt från början känns inte lika bra. Han var nämligen för bra för att börja på vecka ett. Och han har inte tränat något vettigt på minst fyra år, orättvist.

Jag klarade sju armhävningar när vi gjorde det första testet igår. Adam klarade 30...

Det är inte bara jag som precis kommit igång med löpträning. Min vän Magnus Selander har även han en tävling han tränar inför. Hans tävling är dock lite mindre officiell och allmän, han har nämligen slagit vad med en klasskompis om vem som är snabbast på 100, 400 och 1000 meter. Som ni ser är jag inte ens ensam om tankarna kring att man ska köpa ett par rejäla träningsskor. Mange skriver om en hel del annat, utöver löpträningen - men hans blogg är definitivt läsvärd ändå. Att han dessutom har skapat sin egen bloggportal gör ju inte direkt att man är mindre imponerad av honom.

Nu tror jag nog att jag fick in tillräckligt många länkar till en och samma blogg i ett och samma inlägg.

Så fort jag hade bestämt mig för att bli lite seriös med den här löpträningen, så slogs jag av följande tanke. Men skorna då? För alla har vi väl hört att gummi blir gammalt snabbt och att skillnaden mellan gamla skor och nya skor kan utgöra motsvarande skillnad mellan skadad och oskadad. Jag slängde automatiskt en blick på mina högt älskade springskor. De införskaffades för åtminstone fem år sedan, kanske till och med sex år sedan. Eller sju. Men de är bekväma och enda nackdelen är att jag får skavsår på min ena "pektå" (ja, jag har glömt bort vad man lärde sig att tårna heter när man gick på dagis) så fort jag springer mer än några kilometer. Men det felet tror jag faktiskt beror mera på hur jag spänner tårna än på hur skorna är formade. Hur som helst, jag upplever inte att det är några större fel på mina skor. Men när jag jämför dem med mina betydligt nyare inneskor, så kan jag nog erkänna att det är lite annan studs i inneskorna.

Så jag har nog bestämt mig för att ett par nya skor är en bra investering för att få den här löpträningen att fungera så smärtfritt som möjligt. Då dyker ju nästa fråga upp. Ska jag plocka valfria snygga skor från butikshyllan och hoppas att de fungerar - eller ska jag besöka Löplabbet, Runners Store, Intersport eller annan sportbutik som kan hjälpa mig få rätt skor. Med hjälper mig menar jag då att jag ska stå på en spegelplatta så att de kan se hur just min fot ser ut, sedan springa på ett löpband så att de ser hur jag belastar foten och därefter få ett par skor som passar just mig. Det låter ju grymt, för det fattar ju jag också. Att alla har olika fötter och att det är bäst med ett par skor som passar foten. Nackdelen med det här är att jag har en bestämd uppfattning att skorna kommer kosta mer om jag får experthjälp, jämfört med vad det skulle kosta att plocka valfri snygg sko.

Fast jag kanske är beredd att betala lite mera pengar, för att få en sko som jag verkligen kan springa 10 km med. Som jag kanske till och med kan springa ännu längre sträckor med. Om inte annat vore det ju bra att veta vad för typ av fot jag har, så att jag blir lite mera kroppsmedveten. För det är ju onekligen bra att känna sin egen kropp, även fötterna.

Skobekymmer. Varför är det så mycket enklare att köpa ett par snygga pumps?

Andra springturen - eller förlåt mig, jag har ju redan avslöjat att jag springer så långsamt att det inte kan kallas för annat än jogging - genomfördes igår. Det blev precis samma runda som i söndags, med andra ord 3,6 km. Solen strålade och det var +10 grader ute! Även fast jag hade skippat underställströjan fick jag varmt. Nästa gång ryker vantarna också!

Bortsett från att vädret var på min sida, så var det inte speciellt mycket annat med rundan som var bra. Jag var väldigt seg i benen och intervallerna (de två jag försökte mig på) gick låååångsamt. Då är det bara att bita ihop och sedan direkt börja tagga inför nästa springtur (som förhoppningsvis blir bättre)!

Det här citatet är taget från min andra blogg. Inlägget skrev jag direkt efter att jag hade kommit in från den första löpträningen utomhus sedan jag anmälde mig till tävlingen. Det blev en runda på 3,60 km med några få intervaller. På kroppen hade jag löpartights, underställströja, t-shirt, vindjacka och vantar - vilket ni kan läsa i citatet var för mycket kläder! Jippi!

Tillsvidare ber jag er ha överseende med att bloggdesignen inte är speciellt kul. Mina html-kunskaper var visst lite ringrostiga... (Jag lärde mig html-kodning för snart fem år sedan när jag läste media på Ålands Folkhögskola.)

Jag följer ganska många träningsbloggar. Frilansjournalisten Hannah som ska genomföra en Halvklassiker (efter att ha sprungit Tjejmilen för första gången förra året), Sandra som jobbar på ToppHälsa som ska klara av Tjejklassikern i år, författaren Moa Herngren som gått från soffpotatis till aktiv långdistanslöpare, PT-Fia som bland annat tränar Blondinbella, Terese (har två träningsbloggar!) som är spinninginstruktör och tränar flera gånger per dag ibland och Louise (som jag faktiskt känner på riktigt) som ska springa Stockholm Marathon.

Själv har jag hittills tränat lite så där lagom. Jag gillar gruppträning som Bodypump, Core, Bodycombat och Crossfit. Det har alltså blivit ganska mycket styrketräning och desto mindre konditionsträning sedan jag blev medlem på SATS. Men så väcktes en tanke inom mig, en önskan att springa ett lopp. Att genomföra en tävling. Att visa att jag kan bli en löpare jag med. Även fast jag är 165 centimeter (kort) och absolut inte pinnsmal. Även fast jag egentligen aldrig har sprungit mer än 5-6 km per runda, under de perioder jag hållit igång löpningen. Och sprungit förresten, jag tror nog snarare att det jag sysslat med kvalar in under begreppet 'jogging'. För snabb är jag verkligen inte.

Under lång tid hade jag tre olika hemsidor framme som flikar i min webbläsare. Varje gång jag öppnade internet påmindes jag alltså om beslutet jag behövde fatta. Springa ett lopp eller inte?

Så till slut hände det. Jag fattade ett beslut och vips hade jag denna bekräftelse framför mig. Nu var det alltså dags. Dags att börja träna löpning på riktigt.