Om ett dygn är det dags att springa Tjejmilen. 24 timmar. I huvudet snurrar många tankar, om än det ena och än det andra.

Vad har jag gett mig in på? Vilket startfält ska jag välja? Ett som är lite snabbare än vad jag tror jag klarar och riskera att jag tar ut mig i början av loppet? Eller ett som är mer rätt i förhållande till min kondition? Är det pinsamt att jag kanske inte kommer klara av att springa/jogga 10 km utan att promenera vissa sträckor? Ska jag dricka sportdryck vid vätskekontrollerna, fast jag aldrig druckit sportdryck tidigare? Ska jag ha med egen musik och hörlurar, eller ska jag njuta av stämningen och musiken längs vägen? Tänk om jag får ont i benhinnorna? Tänk om jag får håll? Vad ska jag äta till frukost? Ska jag äta lunch innan? Kommer jag vara nöjd med min prestation?

Så många, onödiga, tankar. Jag springer "Fun Run", alltså utan tidtagning. Jag har aldrig sprungit ett lopp på 10 km förut. Jag har knappt tränat senaste veckorna. Alltså är det en prestation i sig bara det att ta sig runt banan! Och det vet jag att jag kommer göra. Antingen genom långsam jogg eller genom löpning varvat med promenader. Resten tar jag på känsla och jag tänker vara stolt och nöjd över min prestation, oavsett hur lång tid milen tar för mig. Nästa gång jag springer har jag ju i alla fall en tid att slå!

Jag är dock övertygad om att man med mentala krafter kan både förbättre och försämra sin prestation. Därför ska jag försöka slå undan alla nervösa tankar och istället fokusera på att äta och må gott dessa sista 24 timmarna innan loppet. Och mina tankar ska präglas av tänket "Tjejmilen kommer gå toppen och vara superrolig!".