Skulle någon ha sagt till mitt femtonåriga jag att jag bara sex år senare skulle bli så överlycklig av alla blåsippor att jag bara därför skulle vända och springa hela löparrundan en gång till, så skulle jag ha dött av ångest över hur tråkig jag skulle bli som människa. Men idag, när det nu faktiskt snart är sex år sedan jag var femton, har jag insett hur ljuvligt det är att se små blåa blommor som talar om för oss att den gråvita vintern vi har dragits med under flera månader nu äntligen är till ända. Ljuvliga vårtecken!