Idag var det, återigen, dags att knyta på sig skorna och låta kroppen färdas framåt springandes fem kilometer. Men dagens tur kändes inte alls så himla mycket som att kroppen färdades framåt, snarare som att kroppen pressade sig framåt genom ett segt täcke. Benen var alltså inte riktigt mjuka och medgörliga idag. Kanske beror det på att jag förra veckan sprang bra många fler kilometer än vad jag gjort på länge. Kanske beror det på att jag inte hann värma upp med gång. Kanske beror det på att jag hade en sämre springdag. Vem vet? Inte jag i alla fall.

Och inte orkar jag bry mig riktigt heller. För på torsdag är det dags för nästa runda och jag är övertygad om att den kommer gå strålande!

Igår var det förresten en månad kvar tills jag ska springa Vårruset tillsammans med några kompisar. Det ser jag fram emot! Speciellt ser jag fram emot picknickkorgen alla som springer i grupp får efteråt... Mums!